Personlig assistans - en lyx?

Att få leva ett liv som "alla andra", ett liv utefter som du själv vill leva, är en rättighet. Att vakna varje dag och kunna välja när du vill lämna sängen. Att kunna välja vilka kläder du vill ha på dig. Vill du ha lite mascara och ögonskugga? Det är en självklarhet att få välja det själv, tänker de flesta. Men nej, det är långtifrån en självklarhet för alla. Kanske att du hade velat sova lite längre men en person som du är beroende av står intill sängen. En person som endast är hos dig ett par timmar framåt så det är bäst att passa på, allt vardagsbestyr måste hinnas med. Sådant som andra gör utan att reflektera över det. Du får inte din ögonskugga utan du får nöja dig med mascaran. Tiden räcker inte till. Egentligen finns ingen tid till mascaran heller. Allt måste hinnas med under en begränsad tid. Sådant som andra kan göra närsomhelst. När timmarna har gått blir du ensam kvar i ditt hem. Det är väl skönt? Nej, för du kan inte göra dig den där smörgåsen som du blev sugen på, du kan inte ta dig ut på en promenad i solen som plötsligt ville ge sig till känna. Du behöver gå på toaletten men du får vänta. Du har larmat efter hjälp men hjälpen dröjer. De är hos en annan person som också behöver hjälp, lika mycket som du, så du är i kö. Alla står vi ibland i kö för att gå på toaletten, anser vissa. Ja, det gör vi. Men inte i vårt eget hem. Inte när vi är ensamma i vårt hem och det är släkt och tomt i badrummet. Då står vi inte i kö, bara vissa av oss. En halvtimme gick och hjälpen kom. Du fick äntligen gå på toaletten. Efteråt blev du ensam igen. Du kommer vara själv till i eftermiddag. Då kommer en annan person till dig, en person som har ett tidsschema att följa. Du väljer själv vad du vill göra under timmarna men du måste prioritera. Allt hinns inte med.

Att leva som alla andra borde vi alla kunna göra. Att välja hur ens dagar ska se ut och vad de ska innehålla. Men så ser det inte ut idag. Vi är många som har särskilda behov som egentligen är helt vanliga behov. Skillnaden är att vi är beroende av andra personer för att kunna tillfredsställa de helt vanliga behoven.

Idag är det Assistansens dag. För många är personlig assistans skillnaden mellan att leva eller inte leva. Det borde vara en rättighet att kunna leva. Att leva det livet man själv vill. Istället finns det de som bestämmer hur en dels liv ska se ut, vad deras dagar ska innehålla för sysselsättningar. De bestämmer om du ska ha möjlighet att sminka dig eller inte och när du har rätt till att gå på toaletten. De bestämmer också hur lång tid det ska ta för dig. Dagarna är uppbyggda i minuter, ett osynligt schema. Du kan inte välja hur lång tid någonting ska ta för det har Försäkringskassan bestämt åt dig. De har bestämt hur dina dagar ska se ut, om du ska ha rätt att utföra ett fritidsintresse eller inte.

Personer som är beroende av andra personers hjälp, personlig assistans, har inte möjligheten till makten över sitt eget liv. Inte helt och hållet. De måste gå efter orimliga lagar och regler. Sådant som kränker en, som en frisk person aldrig hade funnit sig i. De mänskliga rättigheterna finns inte riktigt medräknat.

Personlig assistans är ingen lyx. Ingen vill ha en person intill sig vid de mest privata stunderna. Man vill kunna gå på toaletten själv, klä på sig själv, äta själv, umgås med vänner och bekanta utan att ha en utomstående sittandes intill. Lyxen i att ha personlig assistans finns inte. Man har det för att man måste, för att man inte kan klara sig helt på egen hand. Det är ingen lyx i att vara beroende av andra personer. Man har inte valt situationen själv så varför ska försäkringskassan ha rätt till att bestämma över någons liv?

Det finns personer som är i uppenbart behov av personlig assistans. Där det inte finns någon tvekan om hjälpbehovet. Försäkringskassan är däremot bra, de kan göra dig mer frisk. De talar om för dig vad du kan och inte kan göra. De kan plötsligt tala om för dig att någon personlig assistans behöver du inte, det finns boenden där du kan få den hjälp du behöver. Boenden där andra som är som du också bor. Då kan du plötsligt inte heller bestämma själv var du vill bo, Försäkringskassan sätter dig i en situation där du tvingas flytta. Du hamnar i en lägenhet där andra som "är som du" finns i samma trapphus. Du får säga hejdå till dina personliga assistenter och istället säga hej till nya, desto fler, personer. Personer som du inte har något gemensamt med, som du kanske inte känner dig bekväm tillsammans med. Kvinna eller man? Du får nöja dig med den som dyker upp när du är i behov av hjälp. Det spelar ingen roll om ditt behov för stunden är att laga mat, gå på toaletten eller duscha. Den personliga integriteten försvann i samband med flytten.

Att ha personlig assistans är bra. Det blir däremot bara helt bra om man blir beviljad de timmar som man är i behov av. Annars blir man instängd i sitt hem vissa tider om dygnet. Att andra hjälp- och boendeformer finns är också bra. Det handlar om att vi alla ska ha rätten till att få välja var vi vill bo, vad vi vill ha för typ av hjälp och vilket typ av liv vi vill leva. Det ska inte någon annan bestämma åt oss.

Någon lyx kring personlig assistans finns inte. Däremot så finns det mänskliga rättigheter och LSS.