Originaltexten till HejaOlika

Efter att min dikt blev uppmärksammad av Heja Olika så bad man mig skriva ihop en text till en kommande artikel kring denna. En presentation av mig själv och tanken bakom min dikt. Texten blev början på artikeln där resultatet blev skrivet i intervjuform.

Mitt namn är Rebecka och jag är 33 år. Jag har ett stort intresse för att skriva och använder mig gärna och ofta av det skriftliga språket.

I augusti förra året tröttnade jag på människors negativa ton angående Covid – 19. Inte när det handlade om att det var oroande och ställde till med mycket besvär för det håller jag med om. Det handlade om människors negativa uttryck kring restriktioner. Att man inte längre fick röra sig ute hur man ville, inte skulle träffa så mycket folk och att man skulle undvika icke nödvändiga sysselsättningar. Detta missnöje finns kvar än idag och en del protesterar högt. Man anser att ens frihet har försvunnit och det har den också gjort, till viss del. Den kommer däremot att komma tillbaka. För mig handlar det om att människor numera lever mitt typ av liv. Jag och många andra som lever inom funkisvärlden lever i ständig isolering, på olika nivåer. Vi är många som inte har möjligheten till att gå ut på stan och ta den där spontana fikan med en vän, gå och se premiären av den där filmen eller gå ut på den där härliga promenaden när äntligen solen visar sig. Just för att vi är i beroendeställning och inte får hela vårt behov uppfyllt.
Jag tycker att vi alla kan enas om att Covid – 19 är någonting större än vad man först trodde, att det är allvarligt och någonting som man ska ha stor respekt för. Jag tycker också att vi kan börja intressera oss mer av varandra, de som finns runt omkring oss. Hur mår dem? Hur ser deras liv ut? Den där utekvällen på krogen som du saknar så mycket kan faktiskt vänta. Det finns öl kvar även efter att världen har vunnit mot Covid -19.