Leva med sond - Camilla

Tänk att jag får gästblogga, om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det går att "leva med sond" och ha ett bra liv.

Jag är en helt vanligt fungerande tjej/kvinna som fyller 50 i höst. Jag bor i hus på landet med en karl och fyra katter.

1999 fick jag MS. För snart 3 år sen slutade min sväljförmåga att fungera. Tungan ville inte lyda. Det slutade med att jag fick sond. Visst är det livsavgörande att få sond. För min del var det att leva. Eller inte. Efter en del inkörnings- och toleransproblem, fungerar min knapp på magen som den ska. Och vi är kompisar. Jag sköter min nutrition själv. Nekade hemsjukvård, då jag ville behålla min frihet. Jag tillför näring fyra gånger per dag. Det tar ca 1 timme och 1 kvart varje gång. Den lilla svarta ryggsäck jag då bär och även sitter fast i med en slang till knappen innehåller matpåse och pump. Detta innebär att jag kan göra vad jag vill och ha lite socialt liv.

Önskar att kunskapen om sond vore större, speciellt inom vården. Jag blir genast en besvärlig patient, även om jag söker för något som inte rör sonden. Trots att jag säger att knappen är min och den fixar jag själv. Vet att det kan vara svårt att acceptera att man behöver sond, men för mig var det ett enkelt val. Jag hade kämpat med att svälja så länge samtidigt som vikten bara dalade. Det var ren befrielse att få näring i magen och sluta oroa sig för vikten. Jag har hela tiden haft bra stöd och hjälp från både logoped och dietist. De är guld värda båda två.

För att bearbeta detta valde jag att blogga. Det har varit till stor hjälp att bara skriva.