Lättare och friare - livet med ledarhund - Andreas Widén

Att skaffa ledarhund kan vara en lång process och även om jag var nyfiken, så var jag inte säker på att det skulle vara någonting för mig. Men eftersom min syn försvunnit nästan helt, ville jag åtminstone ta reda på vad jag i så fall tackade nej till. Nu i efterhand är jag glad över det. Tidigare har jag haft ledsyn men sedan ca fyra år tillbaka kan jag enbart urskilja ljus och lite färger. Eftersom jag saknar ledsyn räknas jag som blind.

Jag och min sambo åkte på en prova på-dag och fick bra information om hur ansökningsprocessen för att få ledarhund ser ut. Vi som var synskadade fick gå ett litet varv med en ledarhund i sele, för att känna på lite hur det känns. Hunden på prova på-dagen var inte så sugen på att gå så långt, därför sa rundan vi fick gå kanske inte så jättemycket. Jag var trots det fortfarande nyfiken.

När jag senare fick komma till GK1 (Grundkurs 1) på Almåsa blev upplevelsen en helt annan. Där fick vi lära oss mer om hur ledarhundar arbetar, deras behov och och skötsel. Vi fick prova på att gå med flera olika hundar. Större, mindre, snabbare, långsammare, hundar med mycket driv och och de som var lite mer försiktiga. Det var en helt annan upplevelse och jag började tänka om, det här med ledarhund kanske verkligen är något för mig ändå.

Nu har jag och min ledarhund Tass jobbar ihop i lite över ett år. Jag är så glad och tacksam över att ha honom i mitt liv. Det var verkligen en perfekt matchning av ledarhundsverksamheten! Vi hittade varandra direkt, det var som att han visste sedan innan att han skulle bli min ledarhund. Två veckor av samträning var intensivt för oss båda, vi däckade totalt vid sju tillfällen under kvällen.

Det är skönt att alltid ha honom med mig. Han hjälper mig så att jag kan röra mig friare, snabbare och jag behöver inte vara rädd att slå mig eller gå in i saker. Jag kan slappna av på ett helt annat sätt än när vi är ute och går jämfört med förr när jag gick själv med den vita käppen. Tass gör att jag kommer ut mycket mer än vad jag gjorde förr och han gör att jag vågar mer också. Tass kan även hjälpa mig att bli mer synlig i situationer där jag kan behöva hjälp. När vi är ute och ska åka tåg har jag lagt märke till att det oftare händer att folk frågar om jag behöver hjälp eller att folk ställer frågor om Tass och ledarhundar i allmänhet, vilket i sin tur kan ge mig möjlighet att be om hjälp om jag skulle behöva det. Tass hjälper mig att bli och känna mig mer självständig.

Tass hänger med mig nästan överallt och allt som oftast är det inga problem alls. Ett fåtal restauranger har nekat oss att komma in och jag tror att det beror på okunskap. Därför är Internationella ledarhundsdagen en viktig dag att sprida information och kunskap om ledarhundar och varför det är viktigt för oss som ledarhundsförare att även våra ledarhundar är välkomna. Vi utgör ju tillsammans en enhet. Det är också viktigt att uppmärksamma att det i Sverige inte finns lagar som skyddar mot diskriminering mot ledarhundsekipage. Sådana lagar finns i andra länder. De rekommendationer som finns från svenska myndigheter om att vi borde få komma in på de flesta ställen är inte tillräckligt. Om vi som ledarhundsekipage skulle skyddas av lagen, tror jag även att kunskapsnivån om ledarhundar och ledarhundsekipage skulle öka hos den stora allmänheten.

/Andreas Widén/