Hur det kan vara att handla i en mataffär med Autism - Lena Pettersson

Det sitter en papperslapp fasttejpad på handtaget till mataffären. "Bästa kund, var vänlig och ta en kassapinne innan du går in i affären. Finns det ingen pinne i korgen så vänta tills någon kommer ut och lämnar tillbaka sin pinne". Bredvid korgen finns engångshandskar och handsprit. Jag koncentrerar mig på att komma ihåg att ta en pinne och så tänker jag att jag ska sträcka ut armen mot korgen för att kunna göra det. På samma sätt fokuserar jag mig på att öppna handen och ta en pinne och behålla greppet om den. Det går åt dubbelt så mycket energi och kraft för mig för att kunna utföra rörelserna eftersom de inte går automatiskt och jag har svårt att samordna rörelserna fullt ut. En av de eviga frågorna är hur mycket kraft behöver jag använda för att få upp butiksdörren? Tar jag i för lite så går dörren inte upp och tar jag i för mycket så kan dörren ta skada. Problem med kraftavvägningen kallas det för.

Brödet finns till höger i början av affären. Det är en av de få varugrupperna som har behållit sin ursprungliga plats efter att affärens butiksyta utvidgades och gjordes om. Jag blir trött om varorna har flyttats om och ifall jag inte hittar det som jag söker så kan jag gå till en annan affär där jag vet var varan finns någonstans. Pantmaskinen är inte helt lätt att förstå sig på. Den vill att jag ska stoppa in burkarna och flaskorna med botten först, men ibland spottar den ut dem igen och påstår att de är okända, fast etiketten finns kvar på dem. Ibland behöver de landa lite längre in i maskinen för att bli godkända och ibland godkänns de aldrig. Det värsta som finns är när maskinen blir full. Då piper den och det står på skärmen att jag måste kalla på personal. Jag har svårt att be om hjälp och prata med andra. Särskilt när jag är stressad och höga ljud som jag inte kan kontrollera är stressande. När allting är pantat så gäller det att trycka på rätt knapp ifall det finns flera knappar. Jag måste alltid dubbelkolla innan jag trycker så att jag får ut pantkvittot. Sedan gäller det att inte tappa bort det på vägen till kassan, även om jag behöver stanna och köpa mjölk. Jag granskar förpackningarnas färger och utseende för att hitta rätt. Därför är det frustrerande när förpackningarna byter utseende. Då hittar jag dem inte, eller så tar det längre tid att hitta dem. Jag tittar på prislapparna på hyllkanten. Vilken prislapp hör till vilken vara? Hur mycket är 10:90 nu igen? Räcker det med tjugofem kronor ifall jag tar två mjölkpaket? Jag är inte säker. Försiktigt öppnar jag glasdörrarna och lyfter ut ett mjölkpaket i taget. När jag stänger dörren efter mig så studsar den och öppnar sig igen. Jag känner mig klumpig, fast det är kraftavvägningens fel och jag skyndar mig att stänga dörren så att det inte ska komma in varmluft i mjölkkylen.

Jag har tur. Jag är ensam vid kassan och kan plocka upp varorna på bandet i min egen takt och plocka upp plånboken. Pantkvittot och kassapinnen lägger jag bredvid kortläsaren. Jag behöver båda händerna för att kunna försöka få upp kundkortet och sedan gäller det att lyckas dra det. Jag får oftast dra minst två gånger och sedan trycka på nejknappen på kortläsaren. Sen stoppar jag ner kortet och plockar upp pengarna eller betalkortet. Det är svårt att komma ihåg rabattkupongerna. Jag kommer oftast ihåg dem när jag står och packar ner varorna i ryggsäcken. Det är så mycket att tänka på när jag ska betala och plocka ner varorna i ryggsäcken att jag ibland glömmer att betala. Det är pinsamt att behöva bli påmind om det. Lika jobbigt som när pengarna inte räcker till, eller som när kvittot inte stämmer och jag måste gå tillbaka för att tala om det. Så fort som jag lämnar affären så vill jag skynda mig hem och vila. Det är stor risk att jag glömmer kassapinnen och får gå tillbaka med den till affären.

/Lena Petersson/