En otillgänglig början på skolgången

Två år innan jag skulle börja i första klass så kontaktade min mamma rektorn på min blivande skola. Hon ville ge rektorn en förberedelse på att jag skulle börja på skolan och att en del åtgärder skulle behöva göras. Skolan, som finns kvar än idag, består av två byggnader där varken hiss eller ramp fanns.

När jag blev elev på skolan hade inte mycket hänt. Där fanns en lång och klumpig ramp i metall så jag kom in i en av byggnaderna. På den tiden höll man sig till samma klassrum hela tiden och det underlättade. Det saknades dörröppnare så jag var beroende av andra när jag ville in eller ut ur byggnaden. Någon hiss fanns det inte så när min klass skulle besöka skolbiblioteket på översta våningen fick jag stanna kvar i klassrummet tillsammans med min skolassistent.

Det dröjde tills att jag skulle börja i fjärde klass. Då påbörjade man en renovering av skolan och under renoveringsarbetet fick vi gå på en annan skola. Ett år senare kom vi tillbaka och skolan var omgjord på både ut- och insida. Nu skulle vi få flytta till den andra skolbyggnaden då vi tillhörde mellanstadiet. Jag kunde ta mig in- och ut ur båda byggnaderna för dörröppnare hade satts dit och jag hade fått en IR-sändare att använda mig av. En hiss hade byggts in så för första gången under mina fem år i skolan kunde jag besöka skolbiblioteket när min klass gjorde det. 

Det dröjde sex år innan en renovering och anpassning påbörjades och fem år för mig i skolan innan jag kunde känna mig, om inte helt så mer, inkluderad. Två år senare började jag på högstadiet och bytte därför skola.