Efter regn kommer solsken

Jag har en tid tillbaka vetat om att två korsningar intill där jag bor ska göras om. Man ska höja upp gatorna och gå från övergångsställe till passage. Detta för att det ska bli mer tillgängligt för alla. Att gatorna höjs upp är bra, då försvinner trottoarkanterna som jag inte alltid är överens med. Att det blir en gångpassage är jag däremot inte riktigt nöjd med. Jag tycker om övergångsställen, där jag vet att bilarna ska stanna för gångpassagerare. Jag har företräde även om jag självklart måste se till så att bilarna står stilla innan jag börjar ta mig ut på vägen. En gångpassage innebär att bilarna inte är tvungna att stanna för gående utan det är istället ett samspel mellan gående och bilister som gäller. Bilister är inte alltid bra på att stanna vid övergångsställen och de stannar ännu mer sällan för gående vid gångpassager. För mig är det många gånger en oroskänsla att ta mig över övergångsställen. Jag har svårt att se om det kommer bilar körandes på sådana vägar där man får parkera längs med trottoarerna. Jag känner mig ännu mindre säker vid gångpassager. Jag får bara hoppas att det kommer att kännas bättre när gångpassagerna väl är på plats.

I måndags spärrades gatorna runt omkring av och staket sattes upp på både trottoarer och bilvägar. Detta för att de på tisdagen skulle börja med arbetet. Jag som sitter i samma höjd som staketen hade svårt att se var jag kunde ta mig fram. Det kändes som att rulla runt i en labyrint. Det finns en öppning rakt över den större bilvägen men nackdelen är att där är hög trottoarkant då man vanligtvis inte ska gå där. Detta hade man löst genom att sätta dit en kil. Dock en väldigt liten, kort och brant kil. Jag kom ner men inte upp. På gatan hamnade jag alltså och kom inte vidare. Som tur var kom det två personer gåendes förbi som jag kunde be om hjälp. Annars hade det blivit en längre stund sittandes i ösregn. Himlen valde nämligen att öppna sig ordentligt lagom tills jag kom ut på vägen.