Den kärleksfulla tillgängligheten - Eddie Wheeler

Det här är en text som handlar om tillgänglighet men egentligen handlar den om så mycket mer än så MEN, vi börjar från början. Jag skulle vilja säga att det finns två sorters tillgänglighet. Det första är den fysiska tillgängligheten. Den mest självklara och uppenbara. Jag syftar på hissar, ramper, ombyggnationer, hörslingor, blindskrift. Ja, de fysiska och konkreta tillgänglighetsaspekter som skapats för att göra det möjligt för alla att kunna delta på lika villkor. Det som ofta sätter käppar i hjulen (ursäkta ordvitsen), för oss i rullstol, när det gäller just den fysiska tillgängligheten är pengar. Pengar, pengar, pengar. För det behövs pengar att bygga om, renoveras, anpassas och dona. Det behövs pengar för att kunna sätta in ramper, installera hissar och för att koppla in hörslingor. Det som är fördelen med den fysiska tillgängligheten är att den är relativt påtaglig. Det krävs ingen Einstein för att räkna ut att någon med rullstol inte kan ta sig upp för de nio trappstegen av granit för att komma in på den där hippa konstutställningen, eller att det behövs syntolkning på teatern för den som har svårt att se. Idag kan vem som helst förstå problematiken om man frågar men det har inte alltid varit så.

För bara 20-30 år sedan skulle gemene man säkert frågat sig varför det är en självklarhet för någon med funktionsvariation att kunna ta del av det offentliga rummet. Vad för nytta skulle det göra? Varför skulle samhället slösa pengar på en sådan liten del av befolkningen som knappast skulle uppskatta det som de fick uppleva? Vore det inte bättre om man bara puttade ner dom alla i bollhavet på Mc Donalds istället? Det är lätt att tro att folk var elakare förr men så var det naturligtvis inte, det fanns bara ingen opinion. Det fanns ingen som upplyst och förklarat. Det är information som lett till opinion och när opinionen väl startade blev kom möjligheten att förändra något realistisk. Jag får det att låta enkelt nu men det är det inte. Det är ett frustrerande jobb, att upplysa och behöva förklara det som egentligen är så självklart och givet men ALLT som ändras i samhället börjar med en liten knuff, en liten rörelse, en ensam röst. En enda havsvåg kan inte urholka stenen men den kontinuerligt och retsamt fallande lilla droppen kommer tillslut att göra det. Det är bevisat om och om igen. Eller som farsan sa när han fick in det där kylskåpet i min lägenhet alldeles ensam. - Det är inte omöjligt alls. Bättre att vicka det fram och tillbaka och låta kylskåpet göra jobbet istället för min ländrygg.

Opinionen, folkets röst, det får mig att tänka på den andra tillgängligheten nämligen viljan till tillgänglighet. Eller kanske borde vi kalla den för den kärleksfulla tillgängligheten? Den kärleksfulla tillgängligheten, vad menar jag med det? Ja, det kanske är ett flummigt begrepp men tillgänglighet slutar inte bara för att en ramp är byggd upp för de där nio trappstegen in till den coola vernissagen. Den kärleksfulla tillgängligheten finns inte där bara för att möjligheten att lyssna på en syntolk finns. Den kärleksfulla tillgängligheten är den tillgänglighet som får mig, en funktionsvarierad besökare, att känna mig välkommen och delaktig. Att jag för en gångs skull inte är en börda i samhället, att jag för en gångs skull blir respekterad som besökare. Att ingen ljudtekniker eller scenansvarig suckar när de ser mig och inser att de måste hämta nyckeln för att låsa upp dörren till hissen. Att ingen biljettrivare himlar med ögonen när de inser att de måste boka rullstolsplatser via den där handikappsdatorn som dom JUST stängt ner och måste starta upp igen. Att den lilla killen i rullstol som fyller år och fått biljetter till Disney on ice, inte får ha sina kompisar bredvid sig på handikappläktaren utan måste sitta helt själv med pappa när vännerna skrattar och high fivar på andra sidan arenan. Att inte ännu en konsertarena "offrar" platserna som ändå hade dålig sikt och som man ändå inte kunde sälja, till att bli just handikapplatser. Bara för att det finns en ramp betyder det inte att du känner dig välkommen. Bara för att du kan ta dig in i lokalen betyder det inte att du är delaktig. Bara för du har köpt en biljett betyder det inte att du blivit respekterad. Det här är vad jag kallar den kärleksfulla tillgängligheten och om jag ska vara ärlig är kanske denna tillgänglighet på sätt och vis ännu viktigare att belysa för det är så otroligt få människor som pratar om den.

Jag vet att det inte riktigt är samma sak och det kanske är en konstig jämförelse men jag skulle ändå vilja berätta en historia jag var med om i Sydafrika för flera år sedan. Det året började med en vår som var fullbokad med många spelningar och jag hade under våren och den tidiga sommaren harvat runt ganska mycket på vägarna runt om i Sverige. När man turnerar i Sverige och sitter i rullstol stöter man på oväntat många problem. Trots att vår fysiska tillgänglighet är relativt hög jämfört med många andra länder så stöter man på problem. Varje tåg har begränsat med rullstolsplatser och trots att tåget kan vara i stort sett helt tomt ibland så får du ändå inte åka med om det visar sig att den enda resenären på tåget råkar vara någon i rullstol som knyckt åt sig den där retliga enda platsen. På denna turnén minns jag speciellt en incident när jag skulle spela i Västerås och höll på att inte bli insläppt på klubben där jag själv skulle spela och uppträda. Anledningen var att det var så fullt med folk i lokalen och att jag med min rullstol kunde vara en brandfara enligt reglementet. Till slut blev jag ändå insläppt efter jag hade ringt upp arrangören som i sin tur övertalat vakterna att släppa in mig. Efter spelningen stötte jag på problem igen, denna gången med den bokade taxibilen eftersom den på grund av regler och försäkringspolicy inte i förväg vetat om att kunden, det vill säga jag, hade rullstol och att chauffören därför inte vågade köra mig tillbaka till hotellet.

Ett halvår senare befann jag mig i Sydafrika, närmare bestämt i Kapstaden. En dag skulle jag och mina vänner ta oss ut till en township lite utanför staden. Efter mycket om och men hittade vi en shuttle (eller en "roach" som sydafrikanerna själva kallar de bilar som vågar sig på konststycket att köra ut till kåkstäderna). När jag och mina vänner kommer fram till den lilla skåpbilen ser vi att den är helt full. Mer än full faktiskt, den är helt fullsmockad med resenärer. Men chauffören intygar att vi alla kommer att få plats plus min rullstol. Sagt och gjort, vi börjar det mödosamma arbetet att klämma in tre väldigt bleka och förvirrade svenska turister i bilen. Chauffören pekar på mig och sedan på en kvinna i bussen och säger till mig att sätta mig i knät på "Big mama". Inne i det trånga baksätet ser jag hur Big Mama sitter och ler mot mig med ett leende som går från öra till öra. Big mama tog tag i min hand och nästan drog mig in i bilen och visade entusiastiska och välkomnande att jag kunde sitta på hennes ena lår och mycket riktigt, det där låret blev min plats under hela resan. Jag kanske ska tillägga att på det andra låret stod en korg med en tupp som till motsats till Big Mama blängde surt och irriterat på mig med en blick som kunde döda, under hela resan. Det var faktiskt ganska obehagligt. Min rullstol var det heller inga problem med. Stolen plockades isär och delarna delades ut i bussen i ett slags 3-dimensionellt omvänt Tetris. En gammal halvblind gubbe som aldrig verkade ha sett en rullstol tidigare i sitt liv fick hålla det enda rullstolsdäcket. No problem, sa han med rosslande stämma. En man i fin kostym och med en fint utsmyckad väska fick sitta med själva rullstolsramen i knät. Jag förklarade ursäktande till mannen att ramen var lerig och bad honom akta sin kavaj men fick även där No problem som svar. En ung kvinna höll det andra hjulet under armen i framsätet. No problem, sa även hon. Sen åkte vi. Inga försäkringspolicys där i vägen vill jag sannerligen lova. Trots att denna taxiresa var en av de minst fysiskt tillgängliga resor jag någonsin åkt var det en av de trevligaste och jag har sällan känt mig så välkommen och känt att jag fått vara en i gemenskapen utan att ställa till besvär som jag kände mig i den fallfärdiga skåpbilen.

Det jag vill säga med denna berättelse är: Det handlar inte bara om att få vara med. Det handlar om att få vara välkommen, bli respekterad och inte vara en börda. Detta är det jag kallar den kärleksfulla tillgängligheten.

Eddie Wheeler är musiker, arrangör, företagare och kulturskapare.
Eddie är också en av projektledarna för kulturprojektet Creative Point
som arbetar aktivt med tillgänglighet inom kultur och upplevelseindustrin.