Att växa upp med djur som funktionsnedsatt - Alice Letell

Jag heter Alice och driver Instagramkontot och projektet Ryttarmöjligheter.

Sedan jag var fem år gammal har jag varit hästtjej och ridit minst en gång i veckan sedan dess. Idag är jag 20 år och hästar är en stor del av mitt liv. Med hjälp av hästarna har jag idag realistisk men positiv inställning till vad min kropp klarar av. Sedan födseln lever jag med lättare CP i vänster sida av kroppen samt en synnedsättning. Detta är bakgrunden till mitt arbete med Ryttarmöjligheter. Jag vill få fler personer att upptäcka ridskolan om man har någon funktionsnedsättning. Jag är en djurälskare som även är uppväxt med både katt och hund. I mitt gästblogginlägg vill jag berätta om hur djuren har hjälpt mig acceptera min funktionsnedsättning.

Min familjs första djur var två katter som hette Arne och Tage. När jag efter skolan behövde vila fanns de där och höll mig sällskap. På grund av smärta orkar jag sällan vara social men då fanns katterna där som mina vänner. När jag var 11 år köpte min familj en hund. Då började jag gå på hundkurser och träna med honom. Han heter Kent och är en Bichon Havanais. Husdjuren har hjälpt mig att inte klanka ner på min kropp för att jag inte orkar så mycket när det tex är kallt ute. Under hundpromenaderna drar inte min hund i kopplet eftersom han lärt sig att jag har dålig balans. Han hjälper mig att dra av strumpor.

Det djuret som har hjälpt mig mest är hästarna. Stallet för mig är en plats där jag är lugn och oftast känner mig som tryggast. Det beror på att hästarna aldrig skulle döma mig för att jag går konstigt och långsammare än vad andra människor gör. Likheten jag har med hästar är att jag gillar att göra saker i samma ordning, vilket hästar trivs med eftersom de blir trygga med rutiner. När jag sätter mig i sadeln på hästens rygg känner jag mig fri eftersom hästens rörelsemönster hjälper mig att bli av med kramper i min kropp.