Att leva med OCD - Anna

Jag har OCD, som står för Obsessive Compulsive Disorder. Det är inte en egentlig sjukdom, mer en beskrivning av en samling symtom. Jag tycker engelskans disorder är utmärkt, det pekar mot att någonting inte riktigt är i ordning – och att det går att jobba på att förbättra tillståndet, även om det klassas som kroniskt. Det är kroniskt i den bemärkelsen att för de allra flesta, kommer symtomen att komma och gå och kan till exempel förvärras i tider av stress.

OCD förkommer hos ca 2% av befolkningen, och är ett besvärligt hinder i livet och för många ett osynligt handikapp.

När man har OCD så får man inkräktande och plågsamma tankar, vilket även människor utan OCD kan få – men med diagnosen så är det som att man saknar teflon i hjärnan, tankarna biter sig fast och fastnar. Eftersom tankarna är obehagliga och genererar ångest så vill man bli av med dem så snabbt som möjligt. Man tar därför till olika åtgärder, som kallas för tvångshandlingar.

Till exempel kan man få för sig "tänk om jag glömde stänga av kaffebryggaren när jag gick hemifrån imorse" – man försöker övertyga sig om att man gjorde det, men tvivlet växer och till slut åker man hem och kollar, och inser då att kaffebryggaren är avstängd precis som den brukar. Man har ofta en stor föreställningsförmåga vid OCD och kan för sitt inre se hur huset står i lågor, människor och djur dör och själv kommer man att hamna i fängelse för oansvarigt beteende. De bilderna skapar enorm ångest.

I exemplet ovan så är både de ältande tankarna och själva handlingen att åka hem igen och kontrollera, olika typer av tvångshandlingar.

All behandling syftar till att stå ut med tankarna, och att förhindra sig själv från att utföra handlingarna. Behandlingen skapar stor ångest, men har god effekt om man håller ut.

Min OCD påverkar mej i stort sett alltid, men jag har bättre och sämre perioder.

När det är ett riktigt "skov" så påverkar mina tvång dygnets alla timmar och i princip allt jag gör. Ångestvågor slår in i ett, och de anklagande tankarna gör det svårt att hantera vardagliga saker. Mycket i tillvaron upplevs som farligt och det känns som att risken är stor att jag gör fel och att jag därmed riskerar att orsaka katastrof. OCD är enormt energikrävande. Jag är ofta väldigt trött, kan ha svårt att fokusera på det jag verkligen vill, har ofta huvudvärk och känner mej deppig. Tvångstankarna upplevs oftast för omgivningen som väldigt orealistiska – men för den drabbade känns de ofta som väldigt verkliga, vilket skapar ett konstant stresstillstånd. Tyvärr har jag ofta haft så svårt för att göra saker att jag valt den sämsta av tvångshandlingar, nämligen att undvika platser, saker, situationer. Med tiden krymper världen och man kan må oerhört dåligt när man målat in sig själv i ett hörn, och det kan vara svårt för omgivningen att förstå, vilket kan skapa stor känsla av utanförskap. Numera handlar mitt liv mycket om att återerövra det som gått förlorat.

Positivt är att jag vet att jag kan påverka min situation. Det finns verktyg och det finns vägar att ta sig fram på. De verktyg man behöver utveckla för att få ett bättre liv med OCD är sådant som man har nytta av på många sätt. Tack vare det jag lärt mej om OCD har jag blivit lite mer nyanserad, vuxit i förmågan att stå ut med obehag och förstått att allt det viktiga i livet har ett pris. Jag får träna på uthållighet och självdisciplin vilket är användbart på alla områden i livet. Förhoppningsvis har jag även fått en större förståelse för andra med olika funktionshinder.

En annan bit är att jag fått kontakt med så många fina människor "tack vare" min OCD. Många personer med OCD har rädslor för att skada andra eller inte ta tillräckligt med ansvar – eftersom man är ganska känslig och ofta har stor empati. Dessa personlighetsdrag medverkar till att det finns stor generositet och mycket vänlighet i de OCD-sammanhang som jag är en del av. Det är fint.