För mig var det inte självklart att föreläsa om funkofobi. Jag blev nästan irriterad på tanken av att jag skulle stå och snacka om något som varenda rullstolsburen föreläsare redan gör, så förutsägbart och tråkigt. Det var inte heller direkt svårt att komma på andra idéer till en föreläsning. Jag skulle kunna föreläsa om min uppväxt, inte som rullstolsburen utan som skilsmässobarn med en pappa som är alkoholist. Jag skulle kunna föreläsa om att vara bisexuell, hur jag har fått lära mig att ens sexuella läggning är svart eller vit dvs hetero eller gay. Inget mellanting, om inte det mellantinget bara är en väg till att komma ut som gay. Jag lärde mig detta genom samhället, i varenda tv-serie och film där bisexualitet kom upp. Som barn har jag fått uppleva attraktion till killar men även tjejer, det fanns kvar där i bakhuvudet. Det var efter gymnasiet då jag flyttat hundra mil hemifrån till Göteborg, när jag pluggade på Kvinnofolkhögskolan och träffade andra queerpersoner samt var i en stark, feministisk miljö som det blev tydligt för mig att min sexuella läggning inte bara var hetero. Inte gay. Utan just ett mellanting, bisexuell. Jag skulle kunna föreläsa om min psykiska ohälsa, som jag fått leva med under hela mitt liv. Hur jag redan som barn fick hantera tvångstankar och ångest, framförallt dödsångest. Jag kunde sitta i min säng och gråta av tanken på att mina föräldrar kommer dö en dag. Då var jag kanske 8 år.

Vad gjorde att jag började föreläsa om funkofobi? Jag kom fram till att min föreläsning behövs. Funkofobi är ännu inte särskilt känt för allmänheten, varken ordet eller förtrycket i sig, utan de flesta som har koll upplever det själv eller känner någon som gör det. Sorgligt nog. Det kommer nog ta ett tag tills allmänheten finner det intressant, tänker jag. Men jag hoppas att min föreläsning kommer snabba på processen i alla fall lite grann. I "Vad är funkofobi?" som min föreläsning heter, tar jag upp historiska händelser som det inte pratas om men som borde tas upp, framförallt i skolor. Jag visar exempel på hur samhället ej inkluderar icke-normfungerande personer samt exempel från mitt liv. Dock har jag enbart några få exempel från mitt liv, jag vill hålla fokuset på samhället och det stora hela. Vad jag reagerat på vad det gäller rullstolsburna föreläsare är att dem oftast pratar utifrån sitt eget perspektiv, något som absolut inte är fel, olika perspektiv är alltid väldigt nyttigt och viktigt, men som jag tycker tar bort fokuset där det bör ligga. Den enskilda individens upplevelser säger tyvärr inget om vad samhället ska göra för att skapa ett mer inkluderande samhälle, förändring kan endast ske på en strukturell nivå. Vad som också är synd är att många rullstolsburna föreläsare tror att de behöver fokusera på samma saker. ”Här är min jobbiga uppväxt, som jag klarade mig igenom” ”jag har lärt mig att allt går om man bara vill” och andra klichéer. Jag tror många tyvärr glömmer bort att visa den större bilden, att personen inte ÄR rullstolen och att hens liv är så mycket mer än bara rullstolsdelen. Vi börjar härma varandra, vi skapar en mall för varenda föreläsning och människor som inte själva är rullstolsburna eller har en anhörig som är det tror att våra liv ser exakt likadana ut. Ganska logiskt att det blir så. Självklart ser inte våra liv likadana ut. Om du tror att en stol med hjul har en så stor betydelse att alla personer som använder hjälpmedlet plötsligt beter sig likadant måste jag göra dig besviken, det är bara en tråkig stol. Med hjul.

Min stående fråga i föreläsningen är: varför pratar vi inte om funkofobi? Jag undrar också varför det verkar vara så ointressant för de flesta. Handlar det om att det är en så pass liten minoritet att det blir oviktigt för samhället och därmed ointressant? Eller handlar det om en ovana, att vi inte ser förtrycket tas upp på tv? Eller att vi inte får lära oss att det är en viktig fråga inom politiken och därför inte blir bekanta med frågan och att det är något att bry sig om. Något som spelar roll. Och det där med att det spelar roll trots liten minoritet, låt oss prata om det. För det är inte bara minoriteten som blir påverkade av funkofobi, hela samhället blir det. Att vi tycker det är helt okej att vissa människor inte kommer in i lokaler, något som skapar ett ”vi och dom” och dessa människor blir automatiskt konstiga, eftersom vi så sällan ser dom delta i sociala aktiviteter med alla ”normala” människor. En trappa är inte bara en trappa, det är ett hinder som försvårar gemenskapen och sammanhållningen i samhället.

Är du intresserad av att få veta mer? Kontakta mig gärna! 

ST:
Lisa sitter på
en stol. Hon
har en vit tröja,
svarta byxor och
vita skor på sig.
Hon gör peacetecknet
med sin högerhand
och ler in mot kameran.


/Lisa Börjegren/