Jag har en tid tillbaka vetat om att två korsningar intill där jag bor ska göras om. Man ska höja upp gatorna och gå från övergångsställe till passage. Detta för att det ska bli mer tillgängligt för alla. Att gatorna höjs upp är bra, då försvinner trottoarkanterna som jag inte alltid är överens med. Att det blir en gångpassage är jag däremot inte riktigt nöjd med. Jag tycker om övergångsställen, där jag vet att bilarna ska stanna för gångpassagerare. Jag har företräde även om jag självklart måste se till så att bilarna står stilla innan jag börjar ta mig ut på vägen. En gångpassage innebär att bilarna inte är tvungna att stanna för gående utan det är istället ett samspel mellan gående och bilister som gäller. Bilister är inte alltid bra på att stanna vid övergångsställen och de stannar ännu mer sällan för gående vid gångpassager. För mig är det många gånger en oroskänsla att ta mig över övergångsställen. Jag har svårt att se om det kommer bilar körandes på sådana vägar där man får parkera längs med trottoarerna. Jag känner mig ännu mindre säker vid gångpassager. Jag får bara hoppas att det kommer att kännas bättre när gångpassagerna väl är på plats. 

I måndags spärrades gatorna runt omkring av och staket sattes upp på både trottoarer och bilvägar. Detta för att de på tisdagen skulle börja med arbetet. Jag som sitter i samma höjd som staketen hade svårt att se var jag kunde ta mig fram. Det kändes som att rulla runt i en labyrint. Det finns en öppning rakt över den större bilvägen men nackdelen är att där är hög trottoarkant då man vanligtvis inte ska gå där. Detta hade man löst genom att sätta dit en kil. Dock en väldigt liten, kort och brant kil. Jag kom ner men inte upp. På gatan hamnade jag alltså och kom inte vidare. Som tur var kom det två personer gåendes förbi som jag kunde be om hjälp. Annars hade det blivit en längre stund sittandes i ösregn. Himlen valde nämligen att öppna sig ordentligt lagom tills jag kom ut på vägen. 

    

   

ST:
Bilder på vägarbetet
och avspärrningarna
och på kilarna som
jag inte kom uppför.

Jag blev irriterad över kaoset som blivit av vägarbetet. Att jag inte ser ordentligt var jag kan ta mig fram och att jag hindras från att på ett enkelt sätt ta mig runt utanför mitt hem. Jag blev samtidigt besviken över att man tänkt till men inte tänkt tillräckligt. Man hade ju faktiskt satt dit kilar vid trottoarkanterna. Man hade dock inte tänkt på alla målgrupper som är i behov av det och hur det skulle fungera med användandet. Det jag önskar är att ansvariga före handling tar reda på vad som krävs för att det ska fungera bra för alla.

    

ST:
Jag tar mig nerför
en av kanterna.
Närbild på rullstolen
när jag ska ta mig
uppför.

Dagen efter tog jag kontakt med en av vägarbetarna och nämnde lite snabbt att det vore bra om man ville sätta dit någonting bättre vid trottoarkanterna. Han lovade att föra detta vidare. Jag är van vid att man säger så, för att det ska låta bra, men att man sedan inte gör någonting. Jag tänkte att det nog skulle vara så den här gången också men jag ville ändå påpeka bekymret så att man fick se ett levande exempel på vem ramperna är ditsatta till. Även om killen själv inte hade satt dit dem. Jag hade tänkt att jag dagen efter skulle ringa till Kommunen och berätta vad jag varit med om och mitt önskemål om förändring. Det hann dock aldrig bli något samtal. 

Idag, onsdag, ligger där en bättre kil vid övergången där jag blev stillastående. Detta gjorde mig glad. Glad över att jag numera kan ta mig över där utan några bekymmer. Kaoset ska trots allt hålla på fram till september. Men allra gladast över att killen jag pratade med inte bara sa att han skulle ta det vidare utan också gjorde det och att det inte dröjde. Jag blev glad över att ha blivit lyssnad på och att min handling gav resultat. Nu kan jag med glädje ta mig fram över gatan de kommande månaderna, oavsett väder. 

   

ST:
Bilder på den nya
lösningen. En platta
som är bred och djup
med mindre sluttning.

I tisdags lade P4 Jönköping ut ett inslag med rubriken "Vad gör dig sur?". Jag var fortfarande upprörd över gårdagens ofrivilligt duschande i regnet så jag kommenterade och nämnde vad som gjorde mig sur just då. Idag blev jag kontaktad av P4 Jönköping. De hade läst mitt svar och ville göra ett inslag om detta i dagens program. Jag hade inte räknat med att min kommentar skulle leda till ett inslag i radio men det blev ett möte med Simon Isaksson och det blev några meningar nämnda i direktsändning. Nu hade jag ju däremot någonting positivt att nämna också, att mitt bekymmer fått en lösning. Efter regn kommer solsken, helt enkelt. 

ST: Reportern Simon Isaksson
står på en trottoar och tittar
in i kameran. I handen har
han en mikrofon och på
huvudet ett par hörlurar. 

Många gånger syns personer med funktionsnedsättning i media när det är någonting negativt att rapportera om. Otillgänglighet, nekande till assistans m.m. Om det inte hade varit för byggarbetaren hade det här blivit likadant, ett inslag där en person med funktionsnedsättning gnäller över någonting. Gnäll som för mig, och många andra, är viktigt. Istället kunde jag upplysa bekymret men också nämna att det åtgärdats. Det blev alltså ett positivt inslag. 

Att vara med i radio, och att höras, är någonting som jag tycker är roligt. Det är dock ingenting som jag är så bekväm med så någon reporter kommer jag aldrig att bli. Däremot så hoppas jag att min röst kommer att få höras i radio igen. 

Vill ni höra vad jag sa i radio? Lyssna här.


Hjulen snurrar, hjulen rullar...
/Rebecka/