Jag heter alltså Johan och har en CP-skada. Nu har jag fått äran att gästblogga här. När jag fick frågan började jag genast fundera på vad jag ska skriva om. Jag har väl inte gjort så mycket, men det klart…

Jag skulle kunna berätta om den gången som jag hade anställningsintervjuer i ett lyxhus i en av Melbournes finare förorter eller om alla fördomar som jag har mött i lärarrummet under tiden som lärare. Jag skulle också kunna skriva om när jag satt i bagaget på en minibuss i 24 timmar för att få en stämpel från den thailändska tullen. Historien om när jag åkte Sverige runt, likt IDOL-juryn, för att hitta assistenter förtjänar kanske också att berättas. För att inte tala om när jag var nära att bli bortgift till en muslimsk familj. Jag skulle givetvis också kunna skriva ett inlägg om hur viktigt det är med en bra och fungerande personlig assistans. Inget av dessa ämnen kommer jag att ta upp här just nu.

Det kommer däremot handla om åldrande och om att gå sin egen väg. För att börja på rätt ställe så får vi titta lite i historieböckerna. Tyvärr står det inte så mycket om hur personer med funktionsvarationer levde. Om man gräver lite djupare hittar man dock viktiga årtal. År 1979 stängdes Eugeniahemmet. Ungefär samtidigt stängdes alla institutioner där personer med funktionsnedsättning bodde, detta var naturligtvis väldigt viktigt för samhällets utveckling. Ett annat viktigt årtal är naturligtvis 1994 när den personliga assistansen blir lag i Sverige. Jag tänker att jag ska uppehålla mig kring dessa årtal som för mig betyder frihet och det är ju tack vare assistansen jag har kunnat göra alla de saker som jag nämner i inledningen. Det är absolut tack vare samhällets utveckling och framförallt personlig assistans som jag lever ett bra liv idag. Eller gör jag det? Kanske lever jag ett liv som jag vill men inte riktigt klarar. 

Varför skulle jag inte klara det? Jag har ju assistans och tekniska hjälpmedel. Ja, just det! Jag har ju faktiskt också en CP-skada. Min CP-skada måste få ta plats i mitt liv. Självklart är jag tacksam för att jag lever i ett land som kommit så långt fram i socialpolitiken så att det går att glömma bort att jag faktiskt har en CP-skada 

Jag inser att detta kan låta konstigt och kanske till och med provocerande för vissa. Låt mig förklara. Jag tycker att hela utvecklingen i den sociala sektorn har gått mot att ”leva ett liv som andra”. För mig betyder det bland annat att jobba, resa och att gå på restaurang.

När min fysioterapeut säger att jag ska vila i timmar mitt på dagen så får jag, trots mina snart 46 år, ett trotsåldersbeteende, och tänker att ”Ingen ska tala för mig vad jag ska göra eller inte göra”. Jag ska ju leva ett liv som andra. Jag har inte tid att vila. Det får jag göra när jag blir gammal. Hela barndomen har personer och ”förstår sig på”-are sagt att jag måste träna och ta hand om min kropp samtidigt som de också säger att jag inte får slita för mycket. Detta skriver jag mycket om i boken Status: Obrukbar.

Varför tänker jag på detta just nu? Jo, i veckan sa min kropp ifrån och jag blev sjukskriven. Förmodligen var det för många saker i mitt liv samtidigt. Det kanske är dags att vila (eller i alla fall dra ner på tempot lite). Forskning visar att medellivslängden är lägre hos personer med CP-skada jämfört med befolkningen i stort. Vad vill jag säga med detta? Det finns många viktiga saker i livet men det viktigaste måste ändå vara att vi mår bra. Jag vet, klyschigt som bara den men det bjuder jag på! 

Någonting jag brukar göra för att må bra är att åka utomlands till värme. Snart åker jag till Teneriffa för en vecka med många bad och mycket sol. 

ST:
Johan badar i en pool. 
Han ser in mot kameran
och ler. 


/Johan Bredberg/