En lag som är så lätt att kringgå och där kryphål finns att gömma sig i. Inte för den sökande, utan för den beslutsfattande. Den sökande kan inte gömma sig utan måste istället öppna dörren in till det mest privata. En klocka som startar. Hur lång tid tar det med förflyttning till toalettstolen? Hur länge sitter du sedan på toaletten? Hur ofta behöver du göra dina behov per dag? Behövs det verkligen två personer för hjälp vid din förflyttning? Sådana här frågor skulle de flesta bli förvånade av att få, man skulle reagera och ta illa upp. Så finns det de som inte längre blir förvånade, som inte accepterar men måste tolerera samtidigt som man känner sig kränkt.

2011 blev jag beviljad personlig assistans efter ansökan, avslag och överklagan. Jag kan äta och prata själv och därför var jag inte i behov av den typen av LSS-insats, stod det i beslutet. Men så ändrade man uppfattning. Rättare sagt, jag tror att jag till sist hamnade hos rätt person. Jag har många gånger fått uppfattningen att om man bara hamnar hos rätt person landar man på en mänsklig nivå och mycket kan lösa sig. Det blir olika resultat beroende på vem man har kontakt med.

Jag blev beviljad personlig assistans till 20 timmar per vecka. Det blev skillnad från att tidigare ha haft hemtjänst och ledsagning. Att själv få ha kontrollen över vilka som ska komma in i ens hem, hjälpa en med sitt privata och välkomnas in i ens liv var bra. Däremot var personlig assistans inte någonting som helt passade mig. Att ha någon hos mig på planerad tid och annan tid utan assistans fungerade inte helt med hur jag levde. Det gjorde inte hemtjänst och ledsagning heller. Sedan åtta år bor jag på ett serviceboende. I en egen lägenhet, en trea, där personal finns i en annan lägenhet i samma trapphus. Det här är inte heller någon insats som passar mig fullt ut. Frågan är, finns det någon insats som gör det? Nej, faktiskt inte. Servicebostad och ledsagning hade varit en bra kombination. Inte helt bra men det bästa jag kan komma på. Jag är mitt emellan de LSS-insatser som finns med mitt hjälpbehov.

Jag har varit med om mycket under mina år med hemtjänst, ledsagning, personlig assistans och serviceboende. Framför allt de senaste åtta åren. Jag har med mig erfarenheter, både positiva och negativa. Precis som många andra. Det finns så många som har ett hjälpbehov som ifrågasätts. Personer som måste kämpa för sina rättigheter. Att leva som sjuk, med diagnos eller funktionsnedsättning är som en heltidstjänst utan lön. Vilka tjänar egentligen på att neka någon personlig assistans? Ingen. Personlig assistans är en billig investering som gynnar många. Inte bara assistansanvändarna själva. 

 




Hjulen snurrar, hjulen rullar...