Jag är en 21-årig fotbollsgalen och politikberoende aktivist som numer heter Johanna och ser mig som kvinna. Jag har en hjärnskada (CP-skada) som gör att jag sitter i rullstol och har personlig assistans.

Det var en påskmaskerad för tio år sedan. Jag ville utmana och klä ut mig till Anne Wilsson i Let’s dance. Jag kände då att ”åh fan, jag passar i det här”. Där och då fick jag en uppenbarelse att jag nog inte var så straight som jag trodde. Och det kan vara jobbigt att inse som 11-åring. Sedan gick det lång tid där jag tryckte tillbaka att jag egentligen ville vara kvinna – både för mig själv och för andra. Jag blev osäker både på min sexuella läggning och min könsidentitet. Det som verkligen fick mig att börja tänka var när min dåvarande flickvän på gymnasiet frågade ”är du säker på att du vill ha en relation med det motsatta könet?” Då insåg jag att jag var bisexuell.

Min funktionsnedsättning har nog bidragit till att det tagit lång tid att komma ut, att sitta i rullstol och vara bisexuell är tillräckligt jobbigt. När man har personlig assistans måste man dessutom komma ut för de personliga assistenterna. Det är också en resa. Man är inrutad i ett fack där man ska vara heterosexuell eller inte ha någon sexualitet alls, och ofta ses man nog som ganska ”könlös” eller asexuell som funkis.

Jag var tillsammans med en kille en period och jag upplever nog att folk visade mer acceptans för det än för när jag ganska nyligen kom ut som trans. Jag känner mig ofta ifrågasatt. Många tror inte jag är seriös. När jag går och handlar på ICA blir jag uttittad – ibland vet jag inte om det är för rullstolen eller för att jag har klänning och är sminkad. Men för dem som inte tror att jag är seriös skulle jag vilja fråga: varför ni tror jag är öppen med det och får ta skit för det - om det inte skulle vara så? Jag blir både ledsen och irriterad på detta. Ska man inte få ha sexuella känslor för någon av samma kön eller bryta könsnormer bara för att man sitter i rullstol?

På många sätt är det svårt att komma ut, det ska man inte sticka under stol med. Men det är det värt och ibland blir man överraskad. Själv kommer jag från en liten håla i Jämtland, och jag blev nästan överraskad av att alla bekanta där har tagit det väldigt självklart, varit väldigt stöttande och inte alls ifrågasatt mig. Börja med att prata med familj, nära vänner eller assistenter som du litar på. De kan behöva tid på sig, men i de flesta fall kommer det att bli bra. Prata med andra i samma situation som du själv – det har hjälp mig mycket! Inte minst om du funderar på operation – då måste man vara riktigt säker.

För mig har det varit extremt viktigt att inte ha annat än klänningar och kjol just nu – för att verkligen säga att ”det här är jag!” När jag kommit längre i processen och folk accepterar mig som Johanna blir det nog lättare att ha vanliga t-shirts och brallor igen. Men just nu känns mitt val av kläder som en politisk manifestation: för min rätt att vara mig själv!

ST: 
Bild på Johanna.
På sig har hon en
regnbågsfärgad
klänning.


 /Johanna Svensson/