Bisexuell, trans & funkis - Johanna Svensson
Jag är en 21-årig fotbollsgalen och politikberoende
aktivist som numer heter Johanna och ser mig som kvinna. Jag har en
hjärnskada (CP-skada) som gör att jag sitter i rullstol och har personlig
assistans.
Det var en påskmaskerad för tio år sedan. Jag ville utmana
och klä ut mig till Anne Wilsson i Let’s dance. Jag kände då att ”åh fan,
jag passar i det här”. Där och då fick jag en uppenbarelse att jag nog inte var
så straight som jag trodde. Och det kan vara jobbigt att inse som 11-åring.
Sedan gick det lång tid där jag tryckte tillbaka att jag egentligen ville vara
kvinna – både för mig själv och för andra. Jag blev osäker både på min sexuella
läggning och min könsidentitet. Det som verkligen fick mig att börja tänka var
när min dåvarande flickvän på gymnasiet frågade ”är du säker på att du vill ha
en relation med det motsatta könet?” Då insåg jag att jag var bisexuell.
Min funktionsnedsättning har nog bidragit till att det
tagit lång tid att komma ut, att sitta i rullstol och vara bisexuell är
tillräckligt jobbigt. När man har personlig assistans måste man dessutom komma
ut för de personliga assistenterna. Det är också en resa. Man är inrutad i ett
fack där man ska vara heterosexuell eller inte ha någon sexualitet alls, och
ofta ses man nog som ganska ”könlös” eller asexuell som funkis.
Jag var tillsammans med en kille en period och jag
upplever nog att folk visade mer acceptans för det än för när jag ganska
nyligen kom ut som trans. Jag känner mig ofta ifrågasatt. Många tror inte jag
är seriös. När jag går och handlar på ICA blir jag uttittad – ibland vet jag
inte om det är för rullstolen eller för att jag har klänning och är sminkad.
Men för dem som inte tror att jag är seriös skulle jag vilja fråga: varför ni tror
jag är öppen med det och får ta skit för det - om det inte skulle vara så? Jag
blir både ledsen och irriterad på detta. Ska man inte få ha sexuella känslor
för någon av samma kön eller bryta könsnormer bara för att man sitter i
rullstol?
På många sätt är det svårt att komma ut, det ska man inte
sticka under stol med. Men det är det värt och ibland blir man överraskad.
Själv kommer jag från en liten håla i Jämtland, och jag blev nästan överraskad
av att alla bekanta där har tagit det väldigt självklart, varit väldigt
stöttande och inte alls ifrågasatt mig. Börja med att prata med familj, nära
vänner eller assistenter som du litar på. De kan behöva tid på sig, men i de
flesta fall kommer det att bli bra. Prata med andra i samma situation som du
själv – det har hjälp mig mycket! Inte minst om du funderar på operation – då
måste man vara riktigt säker.
För mig har det varit extremt viktigt att inte ha annat än klänningar och kjol just nu – för att verkligen säga att ”det här är jag!” När jag kommit längre i processen och folk accepterar mig som Johanna blir det nog lättare att ha vanliga t-shirts och brallor igen. Men just nu känns mitt val av kläder som en politisk manifestation: för min rätt att vara mig själv!
ST:
Bild på Johanna.
På sig har hon en
regnbågsfärgad
klänning.
Taggat med:
hbtq, hbtq-funkis, funkis, aktivist, cp-skada, personlig assistans
7 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Olof Edsinger & Ray Baker
Nästa inlägg: Sex som funkar
Bra skrivet. Va den du är eller den du vill vara. Jag håller på dig. :)
Väldigt fint skrivit Johanna. Du är bäst. Älska dig.
Hej Johanna!
Vilken fin rubrik. " Galen Groda i Rullstol"
Grodor är vackra och det är du också, lycka till med allt <3
Bra kämpat Johanna! ❤
Fin text. Fin tjej. Du är en förebild!
Hejarop från Gotland!
❤️ fin läsning. Heja Johanna!
Så bra skrivet!