Det verkar som att det är en assistanshandläggares främsta uppgift
att utifrån regeringars och domstolars snäva direktiv
i någon slags falsk rättvisas namn tidsbestämma, mäta och bedöma en människas liv
De bedömer allt ifrån hur länge den assistansberättigade får ute sig roa
till hur lång tid det tar att torka sig på toa
Att schemaläggningen för att verkställa beslut kan bli extrem
är inte deras problem
För att en minoritet fuskar måste majoriteten ta smällen
till exempel genom att tilldelas färre jourtimmar på kvällen
Det är tydligen den bästa modellen
Alla verkar inte fria få fara
Nej, någon måtta måste det tydligen vara
En del verkar tänka att en med assistansbehovs drömmar
jämfört med deras egna inte är lika stora
och därför har den assistansberättigade enligt deras logik
inte heller något att förlora
När byråkrater på uppdrag från högre ort assistansberättigades liv i spillror slår
verkar det som om samhällets attityd är att de får vara lyckliga över vad de får
Att de borde vara tacksamma att få överleva
och inte i högmod kräva att också få leva
De vars beslut nu urholkar vårt system
verkar inte ha funderat på att de själva en dag kan få problem
Plötsligt är det dem som behoven kan få
men det tänker de nog inte på
Men om dem nu gjorde det, 
jag undrar hur dem skulle tycka att vårt system fungerar då?


ST:
Lucas sitter vid
ett svart bord
i sin rullstol. Han
har på sig en vit
t-shirt med Astrid
Lindgren som motiv. 
Han ler in mot kameran. 


Lucas Karlsson