Jag var i 20-års åldern när jag fick mitt första krampanfall, det som man tidigare kallade för grand mal. Jag satt och åt tillsammans med andra. Jag minns att jag tyckte maten var väldigt god, en typ av potatis- och köttfärsgratäng. Plötsligt knackade det på dörren. De andra vid bordet satt alla och tittade på mig. In genom ytterdörren kommer det två ambulansförare. De började prata med mig och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde bra och att jag såg fram emot kvällens planer, jag skulle nämligen på en konsert. Någon konsert blev det däremot inte för min del. De ville att jag skulle följa med till sjukhuset och berättade att jag haft ett krampanfall. Jag förstod inte alls vad de syftade på för jag mådde ju bra och mindes inte att något utöver det vanliga hade hänt. Istället för konsert blev det alltså en natt på sjukhuset. 

Det skickades en remiss till Neurologen dit jag fick komma och göra olika undersökningar. Man konstaterade efter en tid att jag hade Epilepsi och satte mig på en medicin. Jag har sedan dess bara haft omkring fem krampanfall. Det finns dock flertalet olika typ av epilepsianfall och de visar sig på många olika sätt. Någonting som min omgivning kunde se att jag hade ibland var absenser, så kallade frånvaroattacker, som endast håller i sig i ett par sekunder och som kan upplevas som att jag blir frånvarande. En frånvaro som jag själv inte är medveten om. Den typ av anfall jag känt av mest är fokala anfall. Vid sådana anfall är jag vid fullt medvetande men omgivningen märker inte av anfallet då det inte visar sig på ett fysiskt sätt. Det som händer är att jag får en obehaglig känsla inom mig. Samma känsla varje gång men ingen känsla jag kan beskriva i efterhand då jag inte minns någonting om den. Det utspelar sig likt ett skådespel i bilder, ljud och doft. Jag konstaterar varje gång att det är samma skådespel och samma känsla. 

Jag minns första gången jag kände av känslan. Då var jag 13 år och satt i skolans matsal. Jag hann säga att jag inte mår bra innan anfallet snabbt var över. De här anfallen återkom från och till under alla år fram tills jag fick min diagnos. Efter det återkom de endast vid tillfällen då jag missat att ta min medicin. På så vis kopplade jag själv att det tillhörde epilepsin. 

Mediciner är bra. Jag äter nu en annan medicin, Lamotrigin, än vad jag gjorde de första åren. Några anfall får jag inte och oftast tänker jag inte på att jag har Epilepsi. Men, sjukdomen finns hos mig så jag måste ändå ha det i bakhuvudet. 

 



Hjulen snurrar, hjulen rullar...