Jag möter ofta omedveten funkofobi, sådant som utesluter mig från att kunna vara en del av samhället fullt ut, men som personer utanför funkisvärldens väggar inte vet om. Det kan handla om väldigt små detaljer men små detaljer kan också vara viktiga. De där små detaljerna placerar mig tillfälligt i ett fack där jag får vara ensam för en stund, trots att jag har folk omkring mig. Den typen av ensamhet ogillar jag starkt. 

Jag befann mig på en restaurang nyligen. Redan innan jag tog mig in dit visste jag om att disken där man betalar är väldigt hög. Det är en bardisk med stolar ståendes framför. Jag har dock bara varit där någon enstaka gång tidigare så några mer detaljer minns jag inte. 

Då jag har placerat mig i kön ser jag hur mitt sällskap betalar en efter en. Jag noterar en detalj som kan bli till ett hinder för mig. När det är min tur att betala ber jag personalen att lyfta ner betalningsapparaten till mig. Det går inte då sladden är för kort, får jag veta. Jag frågar hur det är tänkt att en sådan som jag ska kunna betala för sig och blir upplyst om att jag kan betala med swish. Men nej, det hade jag ingen lust med. Jag skulle göra mig till den där gnälliga, omständiga personen i rullstol. Jag upplyste om att det vore väldigt bra om de införskaffade en apparat som alla har möjlighet att använda sig av och fick nickande som svar. Om mitt budskap gick fram? Jag tror faktiskt inte det. Däremot fick de som stod efter mig i kön se vad funkofobi innebär. 

Dagen efter tog vi oss till en annan restaurang. Även där var disken alldeles för hög och jag återupprepade min fråga som jag ställt dagen innan och fick inte heller här något positivt svar. Tack vare blippen på mitt kort kunde jag betala för maten jag beställt. Hade jag annars fått gratis mat?

Det handlar om två restauranger där diskarna är så höga att jag som sittande inte når upp. Det handlar om två betalningsapparater som om de bara haft en längre sladd, eller helst av allt varit sladdlösa, kunnat åstadkommit att jag känt mig inkluderad, som att jag är en del av samhället. Jag blir besviken över att ingen har tänkt till ordentligt, men ännu mer över att man inte visar förståelse när jag upplyser om bristerna. Ett bemötande genom att man visar att man var ovetandes men nu förstår problematiken, att man vill förbättra och kommer se till att det blir bättre hade känts bra att få. Det är sällan det blir så. Varför? 

Samma vecka befann vi oss på en tredje restaurang, där vi åt två dagar i rad. En personal kom fram till mig och frågade om jag behövde hjälp vid salladsbuffén. Bordet var högt och jag nådde inte ordentligt. Jag noterade detta och tog tacksamt emot hjälpen. Jag fick god service under hela besöket och likadant dagen efter. Jag vet inte om jag nådde till någon betalningsapparat men den här gången betalade jag med swish. Är man enkel mot mig kan jag vara enkel tillbaka. 

 


Hjulen snurrar, hjulen rullar...