Det tog 25 år för mig innan jag slutade leta efter kvinnan i spegeln, som inte var jag. Jag trodde allt för länge att det handlade om att leva som kvinna i ett patriarkatiskt samhälle, och att det bara var ett underliggande, inlärt kvinnohat jag behövde jobba med. ’’Det är inget fel att vara kvinna, varför är jag så upprörd över att jag är en?’’ tänkte jag länge. ’’Alla kvinnor önskar väl att de föddes som man, i en värld som hatar kvinnor?’’

Det jag pratar om är den socialpsykologiska processen som ansvarar allt som vi är. Hur vi identifierar oss baseras på hur vi valideras av våran omgivning och dess människor, hur vi rör oss i ett samhälle längst med andra människor. Det var ingen som tyckte det var fel att jag var en kvinna, ingen avstickande fotnot som skulle korrigeras – allt var som det skulle.

Så, det handlade aldrig om att jag som barn naturligt visste om att jag var en pojke eller någonsin ifrågasatte om jag var transsexuell för, det var ju så öronbedövande självklart att jag var en flicka? Det var aldrig en fråga om, aldrig någon som tvekade. Det handlade aldrig om att inte känna igen sig i spegeln, det handlade ständigt om att leta efter den där kvinnan som alla andra såg, som jag aldrig fann. Jag letade länge efter den där killen, som så många också letar efter i mig efter jag kom ut som transsexuell. Vem är han, hur ser han ut, hur klär han sig? Hur beteer han sig, hur går han, hur står han? Jag hade under 25 års tid letat efter den där tjejen som alla andra såg, att jag nu blev blank. Om jag inte var någon av dem; Vem är jag?

Svaret till det ligger i mina handlingar, inte i hur jag ser ut eller hur jag tar upp plats i det offentliga rummet. Nej, jag hittar mig själv i kärleken jag får av mina vänner, i ögonen hos min älskade. Jag hittar mig själv i deras skratt, i deras sorg. Jag existerar inte i mina kläder, mitt hår eller min kropp – jag existerar i det avtryck jag gör hos människor, jag finns i någons tankar där de saknar mig.

Det är där du kommer att hitta mig, det är sådär jag ser ut. I en medvetenhet om min närvaros påverkan hos mina medmänniskors verklighet. Det är inte en fråga om att jag är i fel kropp, det är den enda kroppen jag någonsin kommer att ha. Det handlar inte om att jag lider över att jag föddes i fel kropp; min kropp existerar i den form som de som älskar mig ser mig i sina minnen – hur kan det vara någonting annat är rätt?

Hur kan min kropp vara fel, om den skapades ifrån eufori och kärlek mellan två människor? Hur förväntar du mig att hata min kropp, som varje kväll omfamnar människan som jag älskar. Min mage, som pirrar när jag ser min bästa vän. Min hand, som håller handen av en döende människas sista stund. Hur vågar du säga att min kropp är fel – hur vågar du förvänta dig att jag ska hata den.

Jag definieras inte av mina kroppsdelar eller mitt utseende. Jag definieras av mitt mod att stå upp för vad som är rätt, över min förmåga att ta ansvar över det jag gjort fel. Jag definieras aldrig utifrån konstant förändrande samhällsideal eller normer – du kommer aldrig att hitta mig i de samhällsfack om vad som är en man eller vad som är en kvinna.

Du kommer att hitta mig hos någon som berättar om mig med hat i rösten, du kommer att kunna finna mig hos någon som sörjer mig när min kropp förmultnat och sedan länge slutat fungera. Ingen kommer att sakna min kropp då, de kommer sakna mina handlingar som satte spår i deras liv.

ST:
Elijah står mot
en vit vägg
med svart 
mönster målat på. 
Han har svarta 
adidasbyxor och
adidaströja på sig. 
Han gör peacetecknet
med vänsterhand
och ler in mot kameran.


/Elijah Nilsson/