Galen groda i rullstol

Processen...

har varit lång. Att komma till acceptans och förstå att ditt liv inte är som det en gång varit. Bara sådana saker att kunna springa till bussen, göra glädjehopp och gå från a till b, att gå ut och klubba och dansa järnet hela natten eller som jag älskade att göra, tävlingssimma. Känslan av att inte längre kunna göra det jag tidigare hade kunnat göra lika ont som att få tio knivhugg rakt in i hjärtat.

Något som påverkade mig, innan jag blev med rulle, den tiden jag vandrade runt obalanserat med eller utan käpp, var människors dömande. Jag blev sedd som full och oansvarig. När jag var med min son på ett badland, när jag hade lagt käppen åt sidan för den inte gick att använda runt allt vatten, anmälde en person mig till vakten för jag ansågs vara en full och oansvarig mamma. Istället för att fråga mig, hur det låg till, antog hon bara och mina farhågor kring folks dömande blev bekräftat.

En annan gång, när jag och min son var på väg till gaten för att flyga till Spanien, trillade jag. Blickarna jag fick från folk som gick omkring vad horribla. De sneglade dömande, suckade, himlade med ögonen och jag blev återigen sedd som en full, oansvarig mamma. Jag hade inte druckit en droppe alkohol.

Hur ska en processa allt när inte bara DU dömer dig själv, utan andra gör det också?

Jag var 11 när det började. Jag vaknade upp på en semester på Korfu och jag skrek till mina föräldrar "jag kan inte se!". Väl hemma från semestern blev det raka vägen till Helsingborgs lasarett. Utan att få en vidare förklaring på vad som faktiskt hade hänt fick jag utskrivet kortisonögondroppar och kortisontabletter och synen kom succesivt tillbaka. När jag slarvade med medicinen blev jag förlamad i mina armar. Skov kom och gick under flera år och det skulle ta 22 år innan jag fick rätt diagnos. MS. Däremellan ville de inte göra det konstaterandet då den inte tedde sig helt enligt kriterierna och de tyckte jag var för ung för att få den diagnosen. Innan jag fick min bromsmedicin testade jag en rad olika mediciner, bland annat cellgifter. Men. Inget fungerade riktigt. Hade jag fått bromsmedicin redan från början, så hade jag idag inte varit rullstolsbehövande.

Så, till dig som ger de där dömande blickarna till någon du inte vet något om, gör den personen en tjänst, sluta upp med det där! För helt ärligt, du har ingen aning om vad den människan bär på för historia. För min del krävdes det en rulle för att de dömande blickarna skulle upphöra. Nu är det "bara" blickar. Tänk att det idag, år 2022, fortfarande är något helt chockerade att någon kommer rullandes förbi dig, dessutom levnadsglad, sprallig och hyfsat ung.

Men, för att återgå till min egen syn på mig själv så tror jag helt ärligt att jag inte har mått så bra som jag gör idag. Jag skulle heller inte kunna tänka mig att ha genomgått ett annat liv. Med min rulle, även kallad Xena, känner jag mig fri. Jag slutade leva där ett tag, men är glad över att jag kunde ta tillbaka makten över mitt eget liv. I stället för att Xena ska äga mig, äger jag henne! Att se mig själv på bild, med Xena, gör mig så himla lycklig. Jag älskar henne och jag är så otroligt glad för att hon finns och bär min kropp.

Nej, jag bemästrar henne inte helt ännu och jag tror mig kunna mer än vad jag kan. Jag har trillat ur den, på bussen, bland folk. Precis det jag var livrädd för skulle hända, händer. Skillnaden är att jag nu kan skratta åt mig själv och säga lite ironiskt "det går bra nu!" Och så rullar jag vidare..

Foto: Lisa Wikstrand