Att känna sin historia är att känna sig själv. Det brukar sägas i museivärlden, där jag hade förmånen att arbeta under några år. Det kan göra ganska ont att närma sig och försöka lära känna sin historia. Kanske har man inte den minsta lust heller. Men jag tror att det är bra att försöka. Inte minst gör det en observant på att historien upprepar sig. Jobbigt och ibland hopplöst, men sant.

Jag tänker ibland på uttrycket ”Lagom för funktionshindrade” som nyligen bortgångna Vilhelm Ekensteen myntade. Det är lika giltigt oavsett vilket decennium vi verkar i. För även om medvetenheten om rättigheter ökar så finns taket och ramarna kvar, och med dem föreställningen om vad som är lagom. Vi som lever med normbrytande funktionalitet ska fortfarande veta vår plats. Inte komma och begära för mycket. Förstå vad som är lagom och göra det till vårat. Hur skulle det bli annars? Ja, förmodligen alldeles underbart!

När jag gick på dagis (det hette så när jag gick där) åkte vi på utflykt för att se en film. Jag minns att vi var i en lokal på ett äldreboende och filmen handlade om en kille med CP-skada. Jag minns också hur underligt jag tyckte det var att se någon vars kropp liknade min. Kanske gjorde också lokalerna sitt till, för mig blev det igenkänning men i en apart miljö. Jag har upplevt den igenkänningen några gånger till i livet. En känsla över att dela erfarenheter och historia. Men också ett skav som handlar om att våra kroppar möter en massa strukturella hinder och annat trams under livet. Vi vet att andra har gjort det och att ytterligare fler kommer att göra det.

Att vara uppvuxen i funkisrörelsen är på många sätt som att vara i relation. I perioder har jag uppskattat rörelsen mer, i perioder velat hålla avstånd. Men det är en rörelse som jag känner mig hemtam i. Där jag och min kropp är sida vid sida med andra kroppar som funkar som min. Där det finns samhörighet i det som inte behöver uttalas.

Men där det också finns en gemensam erfarenhet av glastak som är svåra att krossa. Där vi gång efter annan tvingas möta det som anses vara lagom för funktionshindrade har överskridits. I de stunderna är bra att veta att historien upprepar sig. Och att historien ger råg i ryggen. Det har varit så här för många före mig. Det är inte mig det är fel på, det är strukturen.

Jag vill ge ett tips. På STIL – Stiftarna av Independent Living i Sverige, där jag jobbar, har vi precis lanserat serien Pionjärerna tillsammans med podcasten Full rulle. Den handlar om hur det gick till när personlig assistans kom till Sverige och vilket behov den svarade mot, då som nu. Det är berättelserna att hämta kraft ur. Leta upp den där poddar finns, du kan också läsa mer om den här.


ST:
Svartvitt porträtt av
Erika. Hon har kort hår,
glasögon med markerade
bågar, en svartvit-randig
tröja med svart kavaj
ovanpå. Hon ser in i kameran
och ler med stängt mun. 

Fotograf: Erik Grundstroem


/Erika Wermeling/