För några månader sedan läste jag ett citat av författaren Ocean Vuong om hur hens queerhet varit något som, i motsats till hur det förstås i heteronormen, skapade något positivt i hens liv.


Hen skriver ungefär:


Att vara queer räddade livet på mig.

Ofta uppfattar vi queerheten som något fult eller avvikande. Men när jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag att queerheten krävde av mig att jag levde mitt liv på ett nytt sätt, jag var tvungen att välja andra vägar och jag var tvungen att vara nyfiken. 


Den fick mig att ställa mig själv frågan: är det här tillräckligt för mig?


Ofta har jag beskrivit mitt eget förhållande till sexualitet, identitet och funktionalitet på samma sätt. När jag var barn på 1990-talet var inga personer med normbrytande funktionalitet särskilt synliga i media, och de som var det var inspirationsföreläsare som talade om hur mycket de uträttade trots sin funktionalitet. 


Fast jag aldrig känt någon sorg över att inte kunna gå, springa eller knäppa knappar var denna positiva inställning inte något som tilltalade mig. Jag ville inte ha något med den att göra. Senare, och snarare, ville jag diskutera hur olika samhällssystem och otillgänglighet utestängde mig från arenor som andra fick tillgång till.

 

En sådan arena var sexualiteten, jag förstod tidigt, genom att ta till mig hur sexualitet skildrades i media att personer med normbrytande funktionalitet inte hade en självklar plats som sexuella varelser. Detta hade kunnat vara en stor sorg, något som begränsade mig i mina relationer till andra. Men jag minns det  som att kartan var helt blank och att jag därför kunde gå åt vilket håll jag ville. Jag fokuserade på vad jag själv ville istället för att försöka anpassa mig till vad andra trodde och tyckte att jag skulle göra. Och queerheten hjälpte mig:

Den fick mig att ställa frågor om vem jag ville vara och med vem jag ville ha relationer, på vilket sätt jag ville ha sex och med vem.

 

Jag hittade också, tack var internet och sociala medier fram till personer som var som mig. Queera personer med normbrytande funktionalitet, tillsammans kunde vi beskriva våra liv, våra kroppar och begär, utanför de normer som både funktionsmaktsordningen och heteronormen ställt upp runt omkring oss. Där fanns också andra, som på grund av till exempel könsidentitet delade min erfarenhet av att ha en kropp som andra såg på som avvikande eller sjuk. Tillsammans berättade vi för varandra att vi inte var det. Att världen tillhörde oss och att vi skulle ta plats i den. Tillsammans. 

 

Som personer med normbrytande funktionalitet är vi vana att bli betraktade som sjuka, inte sällan som avsexualiserade och ibland som om vi inte har någon könsidentitet över huvud taget, detta hänger ihop med att vi ofta inte uppfattas som vuxna personer, med rätt till och makt över våra egna kroppar och identiteter. När jag jämför mig med personer med normföljande funktionalitet upptäcker jag ofta att jag hade ett begär till att bli vuxen mycket tidigare än dem. Jag tror att det begäret handlade om att vilja bestämma själv över vem jag var och över min kropp. 


I vuxenlivet hjälper queerheten att både skjuta ifrån och ta ut riktningen i det. I queerheten och i samtal med andra queera funkisar fick jag också verktyg att både ifrågasätta och göra motstånd mot olika fördomar som jag möter. 

 

Men missförstå mig rätt, queerheten är inget vaccin, vare sig mot olyckliga kärlekar eller otillgängliga miljöer. Ofta kan jag känna mig uppgiven inför att queera miljöer varken är fysiskt eller socialt tillgängliga och att de som upplever att utestängas själva utestänger och att frågor om tillgänglighet och funktionalitet fortfarande har låg status i hbtq-rörelsen.


Och för många personer med normbrytande funktionalitet är det fortfarande svårt att kunna utforska och utrycka sexualitet och könsidentitet. Kanske har man inte nog med personlig assistans för att göra det, kanske bor  man på en plats där personalen har åsikter om hur man klär sig eller ser ut, kanske kan man inte komma in till rum där andra som man själv är eller kanske kan man inte kommunicera med dem. Kanske blir man inte lyssnad på fast man tydligt berättar vem man är och vad man vill. 


Det är stärkande att frigöra sig från normativa föreställningar som begränsar ens liv,  och jag det är vår plikt att kämpa för att alla ska ha inte bara rätten utan också möjligheten till det. För även om det, för att tala med den norske författaren och forskaren Jan Grue, inte är lätt att leva som avvikare, världen bjuder motstånd, vill jag tacka queerheten för att den gjort mig modig och uppfinningsrik, fått mig att rita min egen karta.


ST:
Porträttbild på
Christine i gråskala. 
Hon har på sig 
ett svart linne
och svarta glasögon. 



/Christine Bylund/